rum emellan Fideicommissariens bröst-
arfvingar, och icke, såsom nu skett
emellan hans sidoslägt. Att Ramsell
Dahlsson felat emot ordalydelsen; al
Fidelcommissbrefvet, då han utnämnde
en ogift qvivona, har man på Gref-
vens sida ej kunnat neka; men man
har ansett Domaren ej böra vara så
nogräknad med denna öfverträdelse,
emedan hon sedermera vid tillträdet ,
var försedd med en dnglig man.
Emot det förstnämnda stämningsskö-
let har Herr Grefven invändt:. att hans
svåger aldrig förverkat sin rätt såsom
Fideicomwmissarie , : och att hans rätt
att förordna om sutcessionen således
var honom. obetagen ;
Det är, vid klander emot testamen-
ten och dylika förordnaden, en vanlig
preliminärfråga, huruvida den egen-
dom, som är föremål för tvist, skall
sättas under seqvester eller ock inne-
hafvaren. derföre, ställa borgen. äfven
1 denna sak hafva pretendenterne väckt
ett sådant påstående; och derföre å-
beropat Lagens stadgande i 19 Cap.
3 5. Ärfda Balken, som stadgar: att
den som testamente fatt äge behal-
la det gifna, som har derföre ställer
borgen; eljest stånde det i qvarstad.
Domstolarne, (äfven Kongl; Hof-Rät-
ten) hafva emedlextid afslagit detta
påstående, på den åberopade grund, att
saken icke handlar om något egentligt
testamente ). ?
Den 21 Juli 1829 afkunnade Hä-
räds-Rätten slutligt Utslag 1 målet.
Grefve von Hermansson, (eller rättare
hans fru) förklarades herättigad att,
1 kraft af det klandrade testamentet,
hesitta godsen, De åberopade skälen
för detta beslut voro hufvudsaklingen:
) Det är svårt at inse hvad för vä-
sendtlig skillnad som Domstolar-
ne upptäckt emellan klandret e-
mot det ifrågavarande förordnan-
det och emot ett vanligt testa-
mente. Dei förra, betra! ktadt vid
dess upprättande, var ju onekli-
gen en unilateral, återkallelig ju-
ridisk actus, hvarigenom Ramsell
Dahlsson förordnade om hvem
som efter hans död skulle till-
träda hans eoendom. Deuna hand-
Jing har ju således alla väsendt-
liga egenskaperna af ett ordent-
ligt Testamente, och hade äfven
formen af ell sådant. Att BRam-
sell Dahlsson derigenom bortgaf
endast besittnings-rälten, ändrar
naturligtvis icke saken. Då grun-
den för det åberopade lagstället
i alla fall var för: handen, synes
det underligt att Grefve Hermans-
son kunde undgå dess tillömp-