fran fjellarnhe nelsa dig skallornas ljud I dalarne rosornas daggiga skrud. Syrcenernas rödblåa tofsar Jör vinden Bitt vagga il trädgården neder och opp. En ångande vällukt sig sprider från linden, Och snöblommor yra från aplarnes topp. I grönskande pilarne skatorna bala, På surrande flöjelen hyvilar en svala, Och högt opp 1 molnen och luftrymdens våg Ror snöhvita svanornas nordliga tåg. Hyed hvimmel i gräset af humlor som suga, Af vingade solgrand i skiftande prakt! Längst utför rabatten narcissorna buga Och röra på nackarne liksom i takt. Se glindrande snäckan, skyhvalfvet deroppe, Med solen i skölden, om tindrande droppe, Se fältet här nere, så majfriskt och grönt, Och kullen der borta af lönnar bekrönt. Hör bergs-källans hviskning) bland tufvor i hagen, Hon lockar små fiskarne ned till sin brädd, Kringdanpsad hon är af de glada behagen, Med fjäriln, i lysande sommardrägt klädd. Se dufvan, hur smånält hon trippar på backen, Och myran, som släpar silt granbarr till stacken! Se hönan med slingrande masken i mund, Och katten som leker i gräset med hund. Men utåt du vandrar. Hvad säden sig frodar Hyar dag ser du rågax allt flera gå fram. I gröngräset fröjda sig trefliga hjordar. I famnen du tager de ulliga lam. På bleket sig solar den utspända väfven, Och nedanför gässena plaska i säfven I dalarne tumla sig fåle och sto, Och bockarne hoppa på ljungbeväxt mo: — — — . — — — — Och stadnar sen kärlekens gud vid din koja, Låt vara som Bias med staf och med säck, Ju mindre, med grannlåt, han smyckar din boja , Dess mer är han älskelig, ljuflig och täck. Rödblommig och glädtig och rak såsom furen, Okonstlad och enkel, som sjelfva naturen I famnen dig springer en maka så huld, Och flitena allena är allt hennes guld. Nu börja de surrande rockar att spinna,