fran fjellarnhe nelsa dig skallornas ljud
I dalarne rosornas daggiga skrud.
Syrcenernas rödblåa tofsar Jör vinden
Bitt vagga il trädgården neder och opp.
En ångande vällukt sig sprider från linden,
Och snöblommor yra från aplarnes topp.
I grönskande pilarne skatorna bala,
På surrande flöjelen hyvilar en svala,
Och högt opp 1 molnen och luftrymdens
våg
Ror snöhvita svanornas nordliga tåg.
Hyed hvimmel i gräset af humlor som suga,
Af vingade solgrand i skiftande prakt!
Längst utför rabatten narcissorna buga
Och röra på nackarne liksom i takt.
Se glindrande snäckan, skyhvalfvet deroppe,
Med solen i skölden, om tindrande droppe,
Se fältet här nere, så majfriskt och grönt,
Och kullen der borta af lönnar bekrönt.
Hör bergs-källans hviskning) bland tufvor i
hagen,
Hon lockar små fiskarne ned till sin brädd,
Kringdanpsad hon är af de glada behagen,
Med fjäriln, i lysande sommardrägt klädd.
Se dufvan, hur smånält hon trippar på
backen,
Och myran, som släpar silt granbarr till
stacken!
Se hönan med slingrande masken i mund,
Och katten som leker i gräset med hund.
Men utåt du vandrar. Hvad säden sig fro-
dar
Hyar dag ser du rågax allt flera gå fram.
I gröngräset fröjda sig trefliga hjordar.
I famnen du tager de ulliga lam.
På bleket sig solar den utspända väfven,
Och nedanför gässena plaska i säfven
I dalarne tumla sig fåle och sto,
Och bockarne hoppa på ljungbeväxt mo:
— — — . — — — —
Och stadnar sen kärlekens gud vid din koja,
Låt vara som Bias med staf och med säck,
Ju mindre, med grannlåt, han smyckar din
boja ,
Dess mer är han älskelig, ljuflig och täck.
Rödblommig och glädtig och rak såsom furen,
Okonstlad och enkel, som sjelfva naturen
I famnen dig springer en maka så huld,
Och flitena allena är allt hennes guld.
Nu börja de surrande rockar att spinna,